Det är dags att vakna och ta ansvar.
Måste ta tag i mig själv.
Vill inte förstöra mitt liv ännu mer på att krångla med mat och jag är absolut inte redo att förstöra mitt förhållande heller genom att låta det snurra iväg för långt.
Jag var på en bra plats i livet och allt kändes okej och hanterbart.. Så då kan det bli det igen. Dessutom hade inte morfar velat se mig som ett sånt här vrak, än mindre på grund av att jag mår dåligt över honom. Men åh. Jag saknar honom. Det gör så ont. Det gör ont att han inte finns här och det gör ont att mormor är ledsen.
Jag vill bara försöka räcka till. Vara mitt bästa jag. Det perfektaste jag kan. Och sen när blev en ätstörning en del av perfektion? Att hetsa&spy eller inte äta alls. Kommer inte göra något lättare eller bättre. Snarare tvärtom.
Trycket över bröstet vägrar släppa dessutom. Kanske för att den inre stressen vägrar ge med sig.. Måste lära mig att släppa taget om det som drar onödig energi. Det som inte är mitt att oroa sig över osv.
Testa lite avslappningsövningar kanske?
