Man kan inte få båda delar.
Kollade på gamla kort. Min kille utbrister att "Oj vilka små ben du hade då! Inga alls.. Man ser skillnad."
Aouch... Jag såg skillnaden, såg hur det såg ut som pinnar till ben och vet att jag tyckte att jag var så himla tjock då. Min första instinkt var att tolka det som att jag var tjock nu. Det stämmer väl iof, tjockare iaf....
Sen tänkte jag att istället för att bara anta att han tyckte jag var tjock så kunde jag fråga. Så jag sa att jag inte visste hur jag skulle tolka det han sa. "Jag menar att du är mycket finare nu". Sen var saken ur världen.
Vilket är en himla stor grej för mig.. Att bara kunna släppa det och acceptera hans svar. Det var så naturligt och ärligt, hördes att det var det han tyckte och inte det han trodde jag ville höra.
Har fått väldigt många kommentarer det sista om hur bra jag ser ut att må nu. Att det lyser om mig och att jag ser frisk ut. Att det är som att jag fått tillbaka livsgnistan. Vissa dagar kan jag verkligen hålla med. Klart att det är tungt och jobbigt ibland. Ganska ofta, men det är ljust och varmt oftare nu med.
Jag är sambo på nytt, med en kille som bara sprudlar och exploderar av positiv energi och kärlek. Det kan inte annat än att smitta av sig! Han vet precis vad han ska säga och när. Är inte rädd för att säga ifrån eller säga till mig när jag börjar hetsa upp mig för småsaker. Det är så här det ska vara! Jag tror verkligen det.
Tänk att jag trodde livet skulle gå under när jag och mitt ex bröt upp. Visst har det varit jobbigt och många gånger känts helt hopplöst, för vi hade många bra stunder, men inte på samma sätt. Han visste aldrig vad han skulle säga eller göra och var rädd för att ta en diskussion, utstrålade mer en aura om att saker var jobbiga och omständiga. Jag tror jag lätt tar efter personen jag omger mig med. Väldigt väldigt lätt. Både bra och dåligt alltså.
Jag kan ärligt säga att jag är lyckligare nu.
Så nu ska jag bara bli av med mina hetsätningar och kräkningar. Det SKA gå. Jag kan.
Lite vardag och verklighet..
Tillbaka till verkligheten och vardagens rutiner igen.
Semestern var helt underbar och precis vad jag behövde. Var så avslappnad när jag kom hem. Ingen stress och inget tryck över bröstet.
Det höll ungefär en halv dag. Tills jag fick mig en rejäl utskällning av mitt ena syskon. På arbetstid.
Tror jag fick ta allt. All sorg och frustration över morfars död och allt annat som stört. Inte okej. Så där kom trycket tillbaka och panikångesten. Vilket i sin tur ledde till en hets. Som slutade med spya.
Som i princip blivit standard denna vecka... Varje lunch. Måste sluta.
Tur att min kille får mig att stressa av och se allt på ett lättare och positivare sätt.
Även maten faktiskt, han är inte rädd för att säga ifrån när jag krånglar för mkt eller äter för lite eller tränar för hårt fast jag skulle behöva vila. I vanliga fall hade jag nog startat en diskussion eller blivit arg som på mitt ex. Men det känns helt okej när han säger så och jag får mig en tankeställare som oftast slutar med att jag tycker att han har rätt.. :)
Sömnlös natt i paradiset vid Medelhavet..
Min fina fina prins sover bredvid mig, lyssnar på hans snarkningar och förundras över hur bra han är. Att han vill va min och att han tycker om mig mer och mer som han sagt flertalet gånger denna resa..
Känns helt underbart att va här i värmen med honom, bara försöka njuta av livet! Sola och bada.. Promenera runt planlöst bland stadens gator.. Första dagen gick vi runt i sju timmar och bara kollade. Hur fint och bra som helst!
Maten flyter på med visst stöd. Gymmat en dag och blir mer om några timmar.. Försöker släppa fokus på hur jag ser ut, vad som är bra/dåligt, hur andra ser mig osv.. Försöker vara tillfreds med hur jag ser ut och den jag är. Som faktiskt är en helt annan än för bara ett år sen.
Mycket starkare, klokare, mer tillfreds och lugnare.. Gladare.. För det mesta.
Ska försöka sova nu. Värken håller mig uppe men det ska gå ändå!
Xoxo
Ibland måste man få fly det mörka för en ljusare värld.
Inte tränat sen torsdag. Känner mig enorm. Helt galet gigantisk. Magen värker och är svullen med.
Nu är jag på väg bort från verkligheten för ett slag dock. Som jag längtat.. Jag och min prins.. Han får mig att må så mkt bättre, även när det känns kass..
Han verkar alltid ha något smart att säga eller agerar på ett sätt som får mig lugn och mer tillfreds. Vilket är guld värt! För även om det inte blir bra blir det bättre. Och bara att han bryr sig betyder massor!
Nu är det solen som hägrar. Utomlands och bara njuta av tillvaron. Ska bli underbart <3 behöver komma bort och koppla av, ladda batterierna och ta nya tag!
En ond cirkel tar aldrig slut, om man inte bryter den.
Jag blir så stressad så jag får mer ont. Ett större tryck. Som gör mig ännu mer stressad och då får ett ännu större tryck. Så håller det på. Trodde jag skulle falla ihop i en hög förut. Eller explodera. Eller både och.
Det känns som när jag fått panikångest, bara att det inte bryter ut utan ligger där precis under ytan och retas med mig.
Jag har vänner som förstår och som stöttar och orkar lyssna om jag vill. Sen har jag vänner som väljer att ignorera och fortsätta överrösa mig med sina problem och bekymmer fast jag sagt att jag inte orkar just nu. Skulle inte jag orka? Jag som alltid lyssnar annars, alltid resonerar och tröstar och delar deras problem. Oroar mig åt deras vägnar. Ja, nu är det så att jag orkar inte det ansvaret också just nu. Det tar stopp och det stressar livet ur mig. Jag känner mig trött, jagad, rastlös otillräcklig och inte värd ett skit.
Måste orka, måste le och skratta och låtsas att allt är som vanligt. Inte kan väl jag få ha det jobbigt?
Imorgon kommer världens finaste prins hem igen. Längtar så jag spricker! Om någon kan smitta av sig med glädje och positiv energi och optimism så är det han minsann! Så skönt att ha något att se fram emot nu när jag tänker efter!
Det är dags att vakna och ta ansvar.
Måste ta tag i mig själv.
Vill inte förstöra mitt liv ännu mer på att krångla med mat och jag är absolut inte redo att förstöra mitt förhållande heller genom att låta det snurra iväg för långt.
Jag var på en bra plats i livet och allt kändes okej och hanterbart.. Så då kan det bli det igen. Dessutom hade inte morfar velat se mig som ett sånt här vrak, än mindre på grund av att jag mår dåligt över honom. Men åh. Jag saknar honom. Det gör så ont. Det gör ont att han inte finns här och det gör ont att mormor är ledsen.
Jag vill bara försöka räcka till. Vara mitt bästa jag. Det perfektaste jag kan. Och sen när blev en ätstörning en del av perfektion? Att hetsa&spy eller inte äta alls. Kommer inte göra något lättare eller bättre. Snarare tvärtom.
Trycket över bröstet vägrar släppa dessutom. Kanske för att den inre stressen vägrar ge med sig.. Måste lära mig att släppa taget om det som drar onödig energi. Det som inte är mitt att oroa sig över osv.
Testa lite avslappningsövningar kanske?
Bloglovin
Det känns som jag snurrar längre och längre ner.
Fem muffins, 200g choklad, 2 bananer och 2l glass. Det får inte plats i min mage. Det fick inte plats heller. Trycker man ner det ändå kommer det till slut att göra väldigt ont. Sen kommer det upp av sig självt. Om ni inte visste det.
Idag vaknade jag och tänkte att allt skulle gå bättre. Sen vågade jag inte äta frukost. Köpte en sallad till lunch. Tänkte att det var bra. Skulle inte träna.
Ska precis åka iväg. Får för mig att ta en kaka. Som blir massa kakor, som blir massa choklad och även massa glass. Så står jag där igen. Lutad över toalettstolen med tandborsten nere i halsen. 20 minuter senare är jag på gymmet och lyfter skrot så hjärtat skenar och svetten lackar.
Ser en sliten tjej i spegeln. Sliten och på väg att förlora greppet om verkligheten. Alla muskler försvinner och jag täcks av ett mjukt lager äckligt fett ??
Kvällen kommer och jag är lugn.. Kompisarna är här å vi äter lite muffins. Sen går dem hem tidig för att jag ska få vila och bli bra igen. Så snälla och omtänksamma är dem om mig. Tar hand om.
Så fort dem gått har jag dukat upp en bricka med ovanstående saker. (Några muffins redan i magen dock). Sitter i soffan och äter tills det inte får plats.
River runt i halsen ännu en gång. Den är som ett blåmärke nu.
Vem är jag och vad håller jag på med?
En roman om början till något bättre.
Min värld ordnade upp sig. Den började forma sig till något ljust och bra. Något jag trivdes med och kunde leva med. Hantera. Mest av allt, jag kunde hantera den. Jag kunde titta på mig själv i spegeln och acceptera det som visades där. Se att trots att siffrorna på vågen steg så var skillnaden i spegeln inte lika stor. Kläderna passade fortfarande även om benen på kroppen började gömmas av muskler och fett. Lyckligtvis mer muskler än fett. Det var nog det som gjorde det lättare att acceptera. Det och alla lovord och komplimanger om hur "fit", "toned" och "vältränad" jag blev.
Trappa upp träningen, tänka mer på maten. Mer resultat. Mer, mer, mer.
Vad bra det går. Framåt, uppåt, mer mer mer.
Tills det tar stopp. För resultaten blir inte alltid som man vill. Dem kommer inte alltid på en gång eller på rad.
För att komma framåt måste man ibland gå bakåt. Jag kan ändå fortsätta hantera det.
Nu är jag nog frisk. Fast för att vara frisk måste man ha varit sjuk och jag vill inte se mig som någon som varit sjuk. För vem bestämmer det? Så tänker jag ett bra tag.
Morfar, min älskade, finaste, käraste dör.
Väldigt hastigt och alldeles för fort. Det går inte acceptera och världen rasar.
Aptiten försvinner, jag slutar äta. Leva på red bull light och träna på det är en jättebra kombination.
Eller så är det inte det och kroppen säger ifrån. Den skriker efter mat, fett och sött.
När jag sitter där i soffan efter att ha spenderat en hel dag på sjukhuset pga ont i bröstet och yrsel med en bytta halvsmält glass och choklad som jag trycker i mig som jag aldrig sett mat förut så tänker jag att '"Är detta mitt liv?" Detta kanske är meningen? Jag ska inte få vara helt glad eller hel. Alltid lite chipad, lite trasig, lite fel.
Ändå slevar jag i mig sked efter sked med glass varvat med bitar av choklad, samtidigt som jag beskådar resterna av det jag tryckte i mig kvarten innan. Kebaben, chipsen och godiset som redan är nerspolat i toaletten och borta för längesen. Efter glassen är slut och magen full är det dags för rensning.
Trycker ner tandborsten långt ner i halsen. Nästan hela skaftet får jag ner i halsen innan kräkreflexen sätter in.
Glass är så "tacksamt att spy".
Sen ringer min fina, fina prins. Mitt ljus i mörkret.
Han jag trodde bara fanns i sagorna. En prins finare och bättre för mig än den drömprins jag trodde jag en gång hade. Får man säga så? Ja.. Det tror jag nog.
Han krossade mig totalt och det var en lång väg upp, men så mkt starkare som jag är nu trodde jag aldrig att jag skulle bli. Så inget ont som för något gott med sig?
Sen kom han. Han. Killen som jag sett utan att se i flera månader. Förstår ni?
Han var där, men jag var nog inte redo... Tills... Tills jag inte kunde blivit mer redo och ett pinsamt misstag från min sida ledde till början på något himla fint.
En kille som kan ta för sig, rycka upp mig, peppa mig men samtidigt inte är rädd för att säga ifrån eller säga till mig när jag tar det för långt med träningen eller inte vill äta för att jag tror att det inte är okej.
Precis på det sättet som jag kan ta, som att vi har ett språk som bara vi förstår.
Vill jag inte ha mat lagar han något till mig som jag äter för att egentligen vill jag visst ha mat. Bara att kroppen vill ha maten, inte huvudet...
Jag vill inte tillbaka dit. Tillbaka till en plats där siffror styr min dag eller där det inte spelar någon roll hur mkt benen sticker ut för det inte är tillräckligt. Eller där jag förstör mitt liv, mitt förhållande och min framtid.
Jag startar en ny blogg för att kunna skriva av mig på. Little J passar mig inte längre, men min publika blogg är inte redo för mina innersta tankar, känslor och ångestfyllda funderingar.
Välkommen till min nya blogg!
