En roman om början till något bättre.
Min värld ordnade upp sig. Den började forma sig till något ljust och bra. Något jag trivdes med och kunde leva med. Hantera. Mest av allt, jag kunde hantera den. Jag kunde titta på mig själv i spegeln och acceptera det som visades där. Se att trots att siffrorna på vågen steg så var skillnaden i spegeln inte lika stor. Kläderna passade fortfarande även om benen på kroppen började gömmas av muskler och fett. Lyckligtvis mer muskler än fett. Det var nog det som gjorde det lättare att acceptera. Det och alla lovord och komplimanger om hur "fit", "toned" och "vältränad" jag blev.
Trappa upp träningen, tänka mer på maten. Mer resultat. Mer, mer, mer.
Vad bra det går. Framåt, uppåt, mer mer mer.
Tills det tar stopp. För resultaten blir inte alltid som man vill. Dem kommer inte alltid på en gång eller på rad.
För att komma framåt måste man ibland gå bakåt. Jag kan ändå fortsätta hantera det.
Nu är jag nog frisk. Fast för att vara frisk måste man ha varit sjuk och jag vill inte se mig som någon som varit sjuk. För vem bestämmer det? Så tänker jag ett bra tag.
Morfar, min älskade, finaste, käraste dör.
Väldigt hastigt och alldeles för fort. Det går inte acceptera och världen rasar.
Aptiten försvinner, jag slutar äta. Leva på red bull light och träna på det är en jättebra kombination.
Eller så är det inte det och kroppen säger ifrån. Den skriker efter mat, fett och sött.
När jag sitter där i soffan efter att ha spenderat en hel dag på sjukhuset pga ont i bröstet och yrsel med en bytta halvsmält glass och choklad som jag trycker i mig som jag aldrig sett mat förut så tänker jag att '"Är detta mitt liv?" Detta kanske är meningen? Jag ska inte få vara helt glad eller hel. Alltid lite chipad, lite trasig, lite fel.
Ändå slevar jag i mig sked efter sked med glass varvat med bitar av choklad, samtidigt som jag beskådar resterna av det jag tryckte i mig kvarten innan. Kebaben, chipsen och godiset som redan är nerspolat i toaletten och borta för längesen. Efter glassen är slut och magen full är det dags för rensning.
Trycker ner tandborsten långt ner i halsen. Nästan hela skaftet får jag ner i halsen innan kräkreflexen sätter in.
Glass är så "tacksamt att spy".
Sen ringer min fina, fina prins. Mitt ljus i mörkret.
Han jag trodde bara fanns i sagorna. En prins finare och bättre för mig än den drömprins jag trodde jag en gång hade. Får man säga så? Ja.. Det tror jag nog.
Han krossade mig totalt och det var en lång väg upp, men så mkt starkare som jag är nu trodde jag aldrig att jag skulle bli. Så inget ont som för något gott med sig?
Sen kom han. Han. Killen som jag sett utan att se i flera månader. Förstår ni?
Han var där, men jag var nog inte redo... Tills... Tills jag inte kunde blivit mer redo och ett pinsamt misstag från min sida ledde till början på något himla fint.
En kille som kan ta för sig, rycka upp mig, peppa mig men samtidigt inte är rädd för att säga ifrån eller säga till mig när jag tar det för långt med träningen eller inte vill äta för att jag tror att det inte är okej.
Precis på det sättet som jag kan ta, som att vi har ett språk som bara vi förstår.
Vill jag inte ha mat lagar han något till mig som jag äter för att egentligen vill jag visst ha mat. Bara att kroppen vill ha maten, inte huvudet...
Jag vill inte tillbaka dit. Tillbaka till en plats där siffror styr min dag eller där det inte spelar någon roll hur mkt benen sticker ut för det inte är tillräckligt. Eller där jag förstör mitt liv, mitt förhållande och min framtid.
Jag startar en ny blogg för att kunna skriva av mig på. Little J passar mig inte längre, men min publika blogg är inte redo för mina innersta tankar, känslor och ångestfyllda funderingar.
Kommentarer
Postat av: TicTacToe
Välkommen tillbaka!
Svar:
atelophobiia.blogg.se
Postat av: Daniella 🌙
Har du flyttat dina läsare på bloglovin eller ska man lägga till den nya själv?
Svar:
atelophobiia.blogg.se
Postat av: Daniella 🌙
Klart man kan! Du gör det på hjälp-avsnittet på bloglovinkontot :3
Svar:
atelophobiia.blogg.se
Trackback
