Atelophobia

Kollade på gamla kort. Min kille utbrister att "Oj vilka små ben du hade då! Inga alls.. Man ser skillnad."

Aouch... Jag såg skillnaden, såg hur det såg ut som pinnar till ben och vet att jag tyckte att jag var så himla tjock då. Min första instinkt var att tolka det som att jag var tjock nu. Det stämmer väl iof, tjockare iaf.... 

Sen tänkte jag att istället för att bara anta att han tyckte jag var tjock så kunde jag fråga. Så jag sa att jag inte visste hur jag skulle tolka det han sa. "Jag menar att du är mycket finare nu". Sen var saken ur världen. 

Vilket är en himla stor grej för mig.. Att bara kunna släppa det och acceptera hans svar. Det var så naturligt och ärligt, hördes att det var det han tyckte och inte det han trodde jag ville höra. 

 

Har fått väldigt många kommentarer det sista om hur bra jag ser ut att må nu. Att det lyser om mig och att jag ser frisk ut. Att det är som att jag fått tillbaka livsgnistan. Vissa dagar kan jag verkligen hålla med. Klart att det är tungt och jobbigt ibland. Ganska ofta, men det är ljust och varmt oftare nu med. 

 

Jag är sambo på nytt, med en kille som bara sprudlar och exploderar av positiv energi och kärlek. Det kan inte annat än att smitta av sig! Han vet precis vad han ska säga och när. Är inte rädd för att säga ifrån eller säga till mig när jag börjar hetsa upp mig för småsaker. Det är så här det ska vara! Jag tror verkligen det. 

Tänk att jag trodde livet skulle gå under när jag och mitt ex bröt upp. Visst har det varit jobbigt och många gånger känts helt hopplöst, för vi hade många bra stunder, men inte på samma sätt. Han visste aldrig vad han skulle säga eller göra och var rädd för att ta en diskussion, utstrålade mer en aura om att saker var jobbiga och omständiga. Jag tror jag lätt tar efter personen jag omger mig med. Väldigt väldigt lätt. Både bra och dåligt alltså.

 

Jag kan ärligt säga att jag är lyckligare nu. 

 

Så nu ska jag bara bli av med mina hetsätningar och kräkningar. Det SKA gå. Jag kan.