Atelophobia

Jag blir så stressad så jag får mer ont. Ett större tryck. Som gör mig ännu mer stressad och då får ett ännu större tryck. Så håller det på. Trodde jag skulle falla ihop i en hög förut. Eller explodera. Eller både och.

Det känns som när jag fått panikångest, bara att det inte bryter ut utan ligger där precis under ytan och retas med mig. 

 

Jag har vänner som förstår och som stöttar och orkar lyssna om jag vill. Sen har jag vänner som väljer att ignorera och fortsätta överrösa mig med sina problem och bekymmer fast jag sagt att jag inte orkar just nu. Skulle inte jag orka? Jag som alltid lyssnar annars, alltid resonerar och tröstar och delar deras problem. Oroar mig åt deras vägnar. Ja, nu är det så att jag orkar inte det ansvaret också just nu. Det tar stopp och det stressar livet ur mig. Jag känner mig trött, jagad, rastlös otillräcklig och inte värd ett skit. 

Måste orka, måste le och skratta och låtsas att allt är som vanligt. Inte kan väl jag få ha det jobbigt?

 

Imorgon kommer världens finaste prins hem igen. Längtar så jag spricker! Om någon kan smitta av sig med glädje och positiv energi och optimism så är det han minsann! Så skönt att ha något att se fram emot nu när jag tänker efter!